Morgonens promenad bjöd på en för mig helt fantastisk och intressant upptäckt. En lugn promenad en solig klar höstmorgon och jag upptäckte att mitt huvud hela tiden ville titta åt höger. Lugnt, behagligt och tryggt sökte blicken och huvudet åt höger sida, tog in naturens skönhet med höstens som sprakar i all världens höstiga, eldiga, jordiga och gröna färger. Solen som sken och fick fukten på grässtråna att gnistra. Förundran, tacksamhet, trygghet och lugn fyllde hela min varelse, hela min existens. En djup känsla fyllde mig, Världen är vacker även åt höger.
Så, varför är detta något att skriva om? Vad vill jag säga med detta? Jo, för att fram tills nyss har det inte varit så för mig. Jag kan tänka mig att känslan i mig kan ha varit densamma som när en liten bebis ligger och utforskar världen och helt plötsligt upptäcker sina fötter. Att den har fötter, hur de känns och att dessa är en del av dennes kropp. Helt plötsligt är allt den vill att utforska sina fötter.
Senaste året/åren har jag märkt att det sitter något i min högra sida som gör mig mer spänd, stel avstängd. Jag har helt enkelt inte haft samma kontakt med min högra sida. Min kropp har inte känt sig lika trygg med att titta åt höger. Min kropp bär på minnen av någonting som gör att höger sida reagerar med ett försvar. Min hjärna minns inte. Men någon gång under mitt liv har någonting hänt som gör att min kropp reagerar på detta sätt. Och kroppen minns. Kroppen minns alltid.
Vi bär alla på massvis av minnen i våra kroppar. Inget vi kanske går och tänker på eller är särskilt medvetna om. Men kroppen minns och ger oss hela tiden signaler och budskap på olika sätt som vi kan välja att lyssna på eller ej. Många av oss är inte alls vana att lyssna på vad våra kroppar vill säga oss. Det är tyvärr vanligt i vår del av världen att vi inte lär oss det. Många av oss har aldrig lärt oss det och ibland har händelser/trauman i livet gjort att vi stängt av den förmågan.
Men vad händer då när vi lite mer nyfiket börjar fråga kroppen vad den vill? När vi nyfiket börjar fråga den där spända muskeln vad den vill säga oss? När vi efter kanske åratal av besvär av tex smärta i någon del av kroppen börjar omfamna och välkomna smärtan, se den som en budbärare som faktiskt har något att säga oss? När vi i stället för att önska att vi inte hade ont går in i och verkligen utforskar och känner på smärtan. Vänligt, nyfiket och kärleksfullt. När vi utforskar och tar emot allt som vi upplever i kroppen. Jobbiga känslor som kommer upp, ångest eller vad vi nu brottas med.
Jo. Vi börjar läka. Vi börjar läka på djupet. Vi bekräftar oss själva att det är okej att känna det som är. Det är okej att vara med det som är. Det finns inget ”bra” eller ”dåligt”. Vi behöver inte fly undan det som är, det som känns. Genom att sakta sakta börja våga utforska och möta så börjar en läkande process i våra kroppar.
För den som vill jobba med sin inre läkning, läka sina trauman, är vägen inte spikrak och det finns inte en given väg som är rätt för alla. Det gäller att hitta sin egen väg, att trampa upp sin egen stig. Vi alla bär på olika trauman och jag är medveten om att det för en del låter väldigt hårt, skarpt och främmande när vi pratar om trauman. Men ett trauma för kroppen behöver inte handla om övergrepp, våld eller liknande. Det kan likväl handla om en operation, en olyckshändelse som lett till en skada, eller att någon gång i livet kanske upprepat inte känt att man blir lyssnad på eller bekräftad för sina behov. Begreppet är vidare och mer omfattande än många kanske tänker.
Så genom att gå in i kroppen, våga vara i kroppen och hitta mod att omfamna hela sig själv, även det som gör ont, skaver och som vi helst ibland vill fly undan, så börjar en djup läkande process i oss. En process som tar tid, ska ta tid, och gå långsamt så att det vi läker också kan integreras i oss. Men det fantastiska är att när vi gör det så skalar vi också av lager för lager av det som håller oss tillbaka. Vi tar oss förbi de hinder, ibland riktiga barriärer som är i vägen för oss så att vi kan blomstra. Vi vågar skina och bjuda världen på oss själva, den skatt som var och en av oss bär där djupast inuti och som världen längtar efter att få ta del av. Var och en finns här för att ge världen av sitt fulla, gnistrande jag. Och är du inte där idag, så kan du nå dit. Du har kraften i dig. Alltid.
Var medveten om att det behövs stöd. För att våga gå på djupet och läka behövs stöd. Du behöver få känna trygghet, att någon finns för dig och står vid din sida i processen. Ibland kanske det räcker med en god vän, en partner eller någon annan trygg person i din närhet. Ibland kanske vi kan finna stöd i någon community där vi omger oss av människor som går igenom liknande. Men ibland behöver vi också söka professionellt stöd. Ibland är det oerhört viktigt för den som går igenom sin läkeprocess att finna stöd hos någon som på ett professionellt plan kan hjälpa dig så att processen kan få ta den tid det behöver ta, att finnas där som en vägledera och hjälpa dig att skapa de resurser som behövs för att du ska kunna göra denna resa. Det är fantastiskt tycker jag att det finns så många kunniga människor som kan och vill hjälpa och att det idag är okej att söka hjälp.
Inom yoga används ofta liknelsen av en lök. En lök med alla sina skal, när vi lager för lager skalar av lökens skal för att ta oss djupare in i oss själva. Jag har skalat min lök i många år nu, och min lök verkar ha väldigt många lager och varje lager bjuder på nya spännande upplevelser och erfarenheter. Men tacksamheten, den intensiva djupa känslan av förundran, trygghet och lugn som jag idag på djupet upplevde när jag konstaterade att ”Världen är vacker även åt höger” är oslagbar. Jag hade aldrig nått dit om jag inte hade börjat skala min lök för ett antal år sedan. Bortom smärtan, såren, stressen och det mörka finns ljuset, glädjen, förundran och kärlek. Så jag vill dela med mig till dig att ta med dig på din resa:
Världen är vacker även åt höger
Maria